Till helgen blir det lure coursingträning. Hoppas inte det blir inställt p g a dåligt väder. Förra gången skulle det vara i Nossebro men nu är det ända borta i Kode några mil norr om Göteborg. Väldigt långt bort känns det som. Vi får fundera på om vi skall åka eller om jag skall åka själv med bara Smilla. Det är ju mest hon som behöver komma igång. Hon blir ju 15 månader den 23 april och hon har bara provat på att springa några gånger i höstas när hon var för liten egentligen. Så det är verkligen dags nu om hon skall få licens till denna sommaren, så de´ är väl bar´ å åk...

I morgon börjar Hundcoachen igen. I TV 4 plus efter Mannen som talar med hundar. Hundcoachen har ju gått en omgång tidigare och jag tycker det var ett väldigt bra program. Fredrik Sten hade vettiga lösningar på hundproblemen. Skall bli intressant att se mer problemhundar. Sånt gillar jag att titta på.

I dag halkade vi ner till Vänern för att kolla isläget. Det bättrar sig kan man säga. Vi släppte alla 24 tassarna lösa och det var uppskattat.

Här undersöker Smilla om det finns något intressant att lukta på. Uppe på land fanns det i alla fall såna där svarta tryfflar som jag tidigare berättat om. Hundarna är galna i dom och gräver och käkar upp dom.

Sunny och Smilla ute på isen men det är alldeles grunt där så det var ingen fara. Skönt med öppet vatten.

Dagens middag blev lax i ugn. Jag la 4 laxfileér i en ugnsfast form. Kryddade runtom med 1 tsk salt, 1 tsk svartpeppar och 2 tsk rosmarin.

Sen blandade jag 3 dl vispgrädde med 3 msk koncentrerad apelsinjuice och hällde det över fisken.

In i ugnen i 175 grader i 35-40 minuter. Lite beroende på om fisken är frusen eller tinad.

På tallriken: morot, palsternacka, gröna bönor, majs, potatis, kall créme fraichesås med lite kaviar i och så laxen i sin gräddsås.

 Vi dricker till 90% vatten till maten. Det är godast även om det är festligt med vin till ibland.

I dag valde jag att gå på landsvägen med hundarna. I nästan 1½ timme traskade vi på en enformig väg.

Raksträcka så långt ögat kan se. Längst bort skulle vi. Inte världens roligaste väg men man kunde ju passa på och titta efter vårtecken i dikeskanten, fast jag hittade inga.

Alternativa vägar att gå på ser just nu ut så här. Inte inbjudande precis. Föredrar att gå säkert. Inte många bilar passerade heller så det var rätt lugnt. I Österäng där vi vände stannade vi till vid en hästhage.

 Smilla och Blondie har fått syn på hästarna som var långt, långt bort. Jag smackade på dom och då trodde Sunny att det var ekorrar i träden så hon stod helt fånigt och glodde rakt upp och såg inga hästar alls förrän dom var alldeles nära.

Nu ser även Sunny dom och Smilla tror jag knappt har sett en häst förr.

Muscot och Smilla är lite avvaktande. Den lilla ponnyn hade munkorg på sig??? Är det för att den bits, tro? Eller är det för att den inte skall kunna äta? Har aldrig sett det förut på någon häst.

Här har hästarna en egen uppvisning med alla benen i vädret och rullar sig för fullt. Muscot blev nyfiken. Sen sprang hästarna bortåt i hagen och då hade nog alla hundarna önskat att dom var lösa och då kan jag säga att det hade blivit springa av. Dom var inte så kaxiga när hästarna var nära men sen....oj, oj, tur dom var kopplade. Efter hästmötet vände vi hemåt igen för att ta itu med dagens middag.

Här är en uppstoppad (dammig)  pilgrimsfalk som min pappa har skjutit! Ja, det är knappt man vågar skriva det men så var det förr i tiden att det var en hederssak att skjuta en rovfågel. Som väl är så är det inte så längre utan fler och fler värnar om våra rovfåglar, förhoppningsvis. Men detta torde vara preskriberat för länge sen. Den blev skjuten någon gång på -30 eller -40 talet. Fågeln var ringmärkt och den var född i Danmark.

Visst är den vacker med sin vattrade fjäderskrud. En ung hane är det. Det syns på att den är brunaktig. Äldre pilgrimsfalkar är mycket mörkare, nästan silvergrå på ovansidan.

Jag har ett antal vettar hemma. Inte vättar, utan vettar.

Det är konstgjorda flytande lockfåglar som används när man jagar sjöfågel. Min pappa gjorde det i unga dagar och dessa vettar gjorde han själv ca 1935. Vissa är ganska skamfilade för de är välanvända och vissa vet jag inte vad det är för sort. Pappa kommer inte ihåg alla sorter och han ser ju knappt numer så jag kan inte fråga.

Här är i alla fall ett ejderpar. En guding till vänster och ådan till höger.

Den till höger är en knipa men jag tror den andra är någon annan sort.

Detta vet jag inte vad det är för sorts fåglar. Här syns tydligt på den främre att den är delad i botten. Den är nämligen ihålig inuti och är sen fastsatt på en platta. Sen har man en liten skruvögla under och så hänger ett snöre med en tyngd i så fågeln guppar käckt och inte försvinner. De lockar till sig alla möjliga sorters fåglar, inte bara den sorten som dom själva är.

Här är en ganska illa åtgången småskrak i alla fall. Även om dom inte är så vackra längre så är det väldigt roligt att ha dom. Just att dom har varit till nytta en gång i livet och inte bara stått som prydnader.

På somrarna är vi ute en del och säljer på Vinthundklubbens utställningar.

Vi har ju mest sånt som hör till vinthundar men det har med tiden blivit en hel del annat också och nu har vi bestämt att ta det stora steget att sälja på en Kennelklubbsutställning. Det blir 23-24 maj i Österbybruk. Det är en internationell utställning och Whippetklubben har också en officiell utställning där på lördagen.

Dyrt är det att få lov att stå där men man måste ju våga satsa lite också. Friskt vågat....hälften vunnet....brukar man ju säga. Samtidigt skall jag ställa ut i alla fall Blondie för hon behöver ha en 2:a i ökl på en internationell utställning för att tävla på lure coursing om CACIL. Man vet ju aldrig, hon gjorde ju bra ifrån sig i höstas och tog ett cert.