Stenbrottet på Kinnekulle

får mig alltid att tänka på Grand Canyon. Inte för att jag varit där men jag har ju sett det på bild och film. Lika mäktigt är det här men naturligtvis mycket, mycket mindre.

I dag efter allt snöande och töande så hade vi inte lust att gå ner i skogen utan vi tog bilen till Kinnekulle och gick en promenad där med hundarna. Tyvärr så var det så dimmigt så man såg inte mycket men det var vackert och trolskt ändå. Alldeles vindstilla och tyst om man bortser från Nòris pipande. Hon kan aldrig stå stilla och vara tyst. Otålig hela tiden.

Bakom vassen ligger fiskesjön med tjock is på

Fascinerande med de lodräta klipporna

Ja, Vanessa matte kommer...skall bara ta några kort...

Något för bergsklättrare kanske?

Nòri spanar över krönet...är det något?

Sen omplantering

När vi sen kom hem så tog jag itu med att ta ut mina pelargonier från husvagnen och börja plantera om dom. Det skall man väl göra i februari/ mars, men vadå, våren är ju så sen så det kvittar kanske. I morgon skall jag städa husvagnen om det blir varmt ute som dom har lovat. Tittar man ut kan man inte tro det men den som lever får se.

Ja, dags att sätta igång, så här kan man ju inte ha det...

Lite nerklippta och med ny jord. Klippte bort alla blomknoppar som blivit. Det gör lite ont i mej att göra det men det ger en bättre blommning senare har jag hört om man gör så. Synd bara att jag har ytterligare femtioelva växter som behöver ny jord...får bli en annan dag.