Man brukar säga att katter har nio liv och det har nog min pappa också. Han är ju till åren kommen, 96½, närmare bestämt. Han blir dessutom mer och mer krasslig. Benen bär inte, synen är minimal, hörseln inte mycket att hurra för heller, men oftast är han på gott humör. Han har bott 2 år på ett äldreboende.

Den sista tiden har han åkt ut och in på sjukhuset eftersom han haft två hjärtinfarkter på kort tid. Ytterligare en har han haft tidigare. Den sista var dessutom stor. Alla trodde sista stunden var kommen, men så var det inte.

Personalen på både äldreboendet och sjukhuset har ett flertal gånger ringt hit hem och velat att jag skall komma dit för att han hade en massa andningsuppehåll. Alla trodde sista stunden var kommen, men så var det inte.

För någon vecka sen blev han alldeles sned i ansiktet och ena ögat hängde. Personalen ringde efter mig och jag åkte dit. Sa, hej pappa, till honom och han tittade upp och var inte längre sned. Alla troddu ju sista stunden var kommen, men så var det inte. En förmodad propp hade antagligen löst upp sig själv och han var som vanligt.

I dag hälsade jag på hos honom och då kokar jag kaffe och har med mig något hembakat och nån chokladbit. Det är en högtidsstund för honom. Det blir ungefär 1 gång i veckan.

Pappa är ju samtidigt lite, åtminstone lite, dement. Så han har mycket att berätta om allt som han gör på dagarna. Just nu gör han militärtjänstgöring och det är väldigt jobbigt! Det är mycket som nämns från förr i tiden och det är svårt för honom att förstå att nästan alla han känner inte finns längre. Men på något vis så träffar han dom i alla fall.

Ja, ja, det är inte lätt att bli gammal. Man vill ju bli gammal, men man vill kunna klara sig själv, annars kvittar det nog.

Avslutar med lite bilder från sommaren 2006, då min mamma fyllde 90 och pappa 91 år.

4 generationer "tjejer"

Jag, med föräldrar och barn

Resten är en bildserie på pappa och mej