Hela luften låter...av starar som tränar. För det är väl det dom gör när dom flyger fram och tillbaka i massor. Att dom inte krockar. Det var säkert tusentals i luften. Många, många hundra i alla fall.

Som en stor bisvärm eller kanske som en gräshoppssvärm i Australien drog dom fram.

Fascinerande att se. Men sorgligt att dom snart flyttar. Blir lite avundsjuk...varmare breddgrader...visst låter det härligt.

Så kanske man kan kalla hundgraven vi har i trädgården.

Nu får man ju inte begrava hundar när man bor i tättbebyggt område och det gör vi ju faktiskt. På 80-talet begravde vi ett par hundar där men sen har dom blivit kremerade och då gör det ju inget om man gräver ner det som återstår.

Jag har samlat släta fina stenar för att skriva hundarnas namn på men jag blir aldrig färdig. Jag ser en fin sten någonstans men ids inte bära hem den. Det är väldigt tungt att bära sten, speciellt när man alltid har en massa hundar i koppel också. Min tanke är att det skall bli en sten för varje hund, även om inte alla hundar har dött där vi bor nu. 13 stenar behöver jag ha sammanlagt.

Här en bild från tidig vår när påskliljorna blommade och fågelbadet nästan var tomt på vatten.

Det fattas 6 stenar. Förutom hundarna så skall väl även vår katt Isis få en sten. Jo, förresten en kanin har vi begravt där också. Stampe. Det var en dvärgkanin som sonen fick när han började första klass och den kaninen blev 12 år. Kaninen hade ingen aning om att dom inte blir så gamla!

I går eftermiddag gick husse ut i "vildmarken" för att leta kantareller.

Det är alltid så att en eller två hundar får den äran att följa med. Det måste vara hundar som kan gå lösa hela tiden för det går liksom inte att hålla reda på en massa koppel och trassla runt i riset. För där han går är det verkligen risigt. Han går där ingen annan går i princip. Alltså inte ner mot sjön utan åt andra hållet och där breder skogen ut sig miltals.

Som sagt, vem skulle få följa med? Det blev Muscot och Blondie. Att ha med Blondie var en chansning eftersom hon gärna jagar men hon är också otroligt följsam och lättvindig att ha med.

Efter 3 timmar i skogen blev det så här mycket på bakbordet. Många var ganska små och det tog en bra stund att rensa.

Det blev en långpanna i rensat skick.

Någon mer än jag som förnimmer doften? Det sjunker ju ihop en del i ugnen.

7 påsar med 2½ dl i varje blev det i alla fall. Så nu ligger det i frysen i säkert förvar. Vi har nämligen fortfarande kvar sen förra året. Man snålar ju ifall det inte blir något bra kantarellår.

Hundarna då? Jodå dom skötte sig med den äran. De var ganska trötta efteråt i alla fall och Blondie hade inte jagat något alls. Skönt.